You can't live a positive life with a negative mind.
Står stolt på egna ben.
Even though I'm on my own I know I'm not alone, Cause I know there's someone, somewhere.
Ett år
Idag är det exakt ett år sen du gick ut från min dörr för sista gången.. För ett år sen tog mitt lyckliga sagoliv slut, att ett år har gått så betydligt snabbt men ändå så långsamt! Den tiden utan dig har varit både lätt och jobbig, vissa dagar tuffare än andra.. Men hade inte du hört av dig de gånger du gjort skulle jag inte ens sitta och skriva det här nu, men olyckligt nog gör jag det. Du har sårat,svikit och töjt upp mitt lilla skärsår till ett stort skavande köttsår och jag tror det kommer ta ett tag för mig att bearbeta mig ur allt det som du utsatt mig för.
Jag kommer faktiskt aldrig kunna förlåta både mig själv och dig för det vi gjort... Jag skäms och önskar jag kunde få det ogjort men det kan jag inte! Jag vet innerst inne att jag klarar mig jävligt bra utan dig men det ska bara ta sån tid för mig att faktiskt inse att det också är sant.
Ett år.. Vad har jag gjort under tiden allt detta elände har pågått? Hur har jag lyckats kämpa såhär mycket under ett år? Och hur har jag kunnat tillåta all smärta du gång på gång har orsakat mig? Haha helt sjukt!
Jag vet att jag har svårt och släppa men det är okej, för ens första kärlek kan ta tid att komma över men jag hoppas att inom snar framtid är du ett minne blott.
Du är inte den personen jag trodde att du en gång var - visst människor förändras men att du kunde utnyttja och leka runt med en annans individs känslor på det sättet fanns inte ens i min vildaste fantasi. Samtidigt som jag sitter här och skriver ut mina tankar och känslor kan jag inte avsluta tanken om att jag faktiskt trodde på all bullshit du kom med, att jag litade på dig och trodde allt skulle bli så bra igen? Haha hur dum kunde jag egentligen vara? Antar att kärleken gör en dum.
En annan tanke jag också sugit på ett tag är att jag faktiskt inte tror jag var sådär kär i dig alla de gånger du hört av dig, jag har nog varit kär i bilden på hur det egentligen skulle vara, jag gick runt och var kär i bilden då våra munnar för först gången möttes.. Men den känslan fanns inte där, jag var inte kär i dig utan i bilden på hur du brukade vara men allt blev bara till ett stort jävla smärtsamt helvete och jag ångrar allt jag trott på, allt jag sagt och gjort!
En sak jag fortfarande stör mig på är att jag aldrig slutat brytt mig om dig, fast den smärtan jag genomgått så har jag alltid brytt mig och det gör jag fortfarande. Du verkar inte bry dig ett piss.. Så varför ska då jag göra det? Är det något fel på mig? Hur kan jag fortfarande bry mig om någon som spottat och stampat på
mig under ett års tid? Jag är väl för snäll antar jag.. Haha
Och att du sen skriver och vill be mig om ursäkt? Att du skäms över allt du gjort? Det var kanske dags för dig att inse vad du faktiskt har gjort, så jag anser att du borde skämmas. Jag gör det bara för jag trott på allt och gjort saker jag inte borde ha gjort. Fast jag satt där och inte skulle acceptera ursäkten så antar jag nog att jag gjorde det ändå.. Du säger att du inte kan se på mig i skolan för att du skäms + att du är rädd för att se mig med någon annan? Vad fan tror du inte jag varit då? Hur jävla ont det gjort att se dig bry sig om någon annan? Eller hur ont det gjorde att se när du gav mer uppmärksamhet till andra tjejer när vi fortfarande var tillsammans? Och ändå sitter jag här och saknar dig? Det är sjukt. Men
jag tänkte också avsluta mitt evighetsskrivande för nu i efterhand är du nog inte ens värd mina tankar.. Men kände att jag behövde ett utlopp för allt ändå.
