Nu när jag sitter denna tisdagskväll och fyller mitt sinne med musik kan jag inte låta bli att tänka på alla händelser som drabbat mig i mitt 18-åriga liv. Varför skulle just de personer jag håller närmast hjärtat drabbas av så hemska sjukdomar som dom gjorde? Varför kunde vi inte få leva våra liv utan ångest, oro och rädsla? 

Om det nu finns en gud.. varför låter han då oskyldiga människor få stå öga mot öga med döden? Varför låter han hemska sjukdomar få bygga bo i oskyldiga kroppar? Och varför låter han drogerna bli en oskyldig människas bästavän? Jag tror inte att han finns.. annars hade inte människor behöva mista familj och vänner. 

Jag erkänner att jag har mått otroligt dåligt i 12 år.. jag har alltid haft ett stort tomrum i mig som nu på senaste tid har börjat läka! Jag gick dag ut och dag in med ett invant påklistrat leende som alla trodde på och som tillsist  jag själv började tro på. Det har inte varit lätt, vissa dagar tyngre än andra, men hur reagerar man när man på bara några år nästan förlorar allt man någonsin älskat? Jo man slutar känna och förändras, jag var inte den jag brukade vara, jag vet inte vad som hände.. bara några veckor och allting vände! 

Men idag har jag lärt mig att leva med mitt förflutna, jag kommer aldrig kunna acceptera det.. men jag lär mig själv att leva med det! Jag är alltid orolig och jag bär alltid med mig känslan av rädsla. Jag är idag evigt tacksam att min bror, syster, morfar, morbror,farbror och pappa lever, att dom faktiskt skrattar vid min sida och hjälper mig igenom mina mörkaste dagar. 
Det tog mig många år att börja älska mig själv, att acceptera den jag är, hur jag ser ut och allt det andra som hör till - och på ett år har jag byggt upp ett självförtroende som jag är hyffsat nöjd med, jag har tappat 27 kilo och har äntligen återfunnit min lycka!