Jag måste skriva av mig.. Okej vart ska jag börja? Jag har suttit och tänkt hur fan jag igentligen har orkat med all skit som har hänt, jag har liksom aldrig fallit utan jag har stått på mina ben och kämpat! Alla frågar och undrar hur jag har kunnat klara av det och jag tror nog att jag fortfarande jag har stått på mina egna ben för min mammas och pappas skull, dom har redan haft det jobbigt eller i dom stunderna allt var som sämst så ville inte jag bryta ihop utan ville fortsätta vara stark för deras skull. På Ibland känns det som om allt i min familj alltid ska skita sig, det händer alltid något hemskt.. men jag känner att man ska fortsätta kämpa och hålla huvudet högt! Om jag någon gång faller så har jag min familj och mina underbara vänner som är där och tar emot mig om jag faller! Det är som alla frågar mig om jag någon gång kände att jag verkligen hatade min egna storesyster, klart som fan att jag aldrig hatat henne och det kommer jag aldrig kunna göra, men när det var trassel med henne så visste jag som 6 år gammal att det inte var hon om ni förstår vad jag menar utan den riktiga Karro gömde sig. Jag älskar min storasyster och det kan ingen ändra på jag skiter i om hon sabbade en del av min barndom men tittar man på henne nu så är hon helt annorlunda och hon har gott gjort allt som hon förstörde för flera år sen.
Dannes problem kunde ingen styra inte ens han själv, han ville inte bli sjuk och nästan mista livet vid 17 års ålder, och jag är så jävla stolt över honom att han fortsatte kämpa fast han visste att han hade 10 procents chans att överleva, tittar jag på honom idag tror man aldrig att han låg på sjukhussängen och kämpade för sitt liv, Nu när du eventuellt ska flytta så vet inte jag hur jag ska klara mig? och jag är seriös varje gång han sover borta hos sin flickvän så kan inte jag sova, alla roliga kvällar när vi sitter och pratar, retar mamma det kommer jag inte uppleva längre, men på ett sett är jag glad för jag trodde aldrig att detta skulle hända! 
Ibland känner jag att jag inte orkar stå längre... som efter sommren då ville jag bara falla och aldrig ta mig upp igen men jag stod kvar och kämpade, och nu är jag glad att jag gjorde det.. Det värsta med allt var nog att jag ljög för alla som verkligen brydde sig, lögner var bara bortförklaringar! Hur kunde man vara så dum att gå på en sån sak? och jag skäms så in åt helvete eller jag gjorde, nu vet alla varför jag betedde mig som jag gjorde. Vissa stunder tänker jag att jag vill börja om mitt liv, men jag vill inte starta om, för om det som har hänt inte hade hänt skulle jag inte vara den människan jag är idag, och jag är stolt över mig själv riktigt jävla stolt låter egoistiskt men det är jag! Många andra hade gett upp och skitit i allt men jag stod på mig och kämpade och resultatet står jag med idag.