Allt bara rasar.. När jag är själv slits jag sönder, gråter mig själv till söms, drömmer mardrömmer minst 8 gånger varje natt. Jag försöker visa mig stark inför alla men i själva verket vill jag bara falla ihop framför dom och visa hur jag egentligen mår.. Men det är jag för feg för.. Jag har aldrig visat mis svag eller jo det har jag men det är de värsta jag vet, man måste få vara svag för att sen kunna stå starkare än man någonsin gjort tidigare. 

Det snurrar så många tankar, Vad gjorde jag för fel? Kommer vi umgås något mer? tusen tankar pågår i mitt huvud hela tiden.. huvudvärk hela jävla tiden och en stor fet klump i magen bär jag på. Och utan alla människor som verkligen bryr sig om en skulle jag aldrig orkat kämpa.. Ni är bäst! 

Mamma försöker stötta, pojkvännen försöker, pappa försöker ja alla försöker och ni är allt, skulle inte klara en dag utan er. Som jag sagt tidigare, försöka släppa taget om det som tynger ner än, det har jag gjort, kanske får släppa lite till. Fuck this, I will be happy again.