Sitter och tänker hela tiden.. har alltid bilden i huvudet då jag för första gången på 4 månader såg dig, du låg där helt livlös, blek,tunn och sjuk. Stod och kollade på dig genom dörrfönstret i kanske 20 minuter och bara lät tårarna rinna.. jag kunde inte fatta och det kan jag inte fortfarande att det skulle hända just dig. Jag försökte vara så stark som möjligt när jag gick in till dig och satte mig vid din sängkant och höll din hand, du visste inte ens att jag satt där men kommer ihåg att du titta upp och log och sa med svag röst "hej syrran, jag älskar dig" sen så stängde du ögonen och somnade, Varje dag gick jag med en klump i magen och jag var rädd hela tiden, rädd för att samtalet från mamma skulle komma och säga att du inte orkat mer. När jag fick reda på att du var på väg tillbaka så brast jag ihop och bara låg och skakade i mammas famn, trodde aldrig det skulle ske. Du är en riktig kämpe och du har gått igenom det tuffaste någon människa kan göra, Du kämpade för ditt liv, när du var tillbaka kämpade du för att kunna gå ut skolan tillsammans med din klass och du kom dit. Jag älskar dig över hela mitt hjärta. Du har lärt mig att man kan klara minsta lilla grej bara man har viljan och lusten. Jag klarar mig inte utan dig. Du är bäst. ♥