I snart 2 månader har allt varit en bergochdahlbana, jag kommer upp på toppen står stadigt ett tag tills spärren släpper och jag åker så snabbt ner till marken igen, Jag har kämpat varje dag för att inte visa mig svag eller så har jag försökt att inte gråta.. Men vid vissa tillfällen har det bara brustit och gjort så ont inom mig att jag inte vetat vart jag ska ta vägen, jag skäms varje gång jag gråter inför någon för jag vill inte lasta någon med min sorg. 

Ibland har jag blivit chockad över att jag varit så extremt glad och sprallig och vid dom tillfällerna har jag trott att allt är över men nån dag efter kom dalen igen.. något jag fått lära mig att hantera men det har inte varit lätt. Jag trodde aldrig jag skulle kunna gå in i en depression men tydligen så kan vilken människa som helst göra det. 

Och sen dom människorna som alltid stått brevid mig och dragit mig fram, puttat mig uppåt om jag åkt ner! Ni är så underbara och jag kan inte tacka er tillräckligt och det kommer jag aldrig kunna göra. Men varje liten sak ni gjort har jag uppskattat och det kommer jag göra så länge jag lever. Jag kämpar fortfarande varje dag med ett mål framför mig och jag har kommit en bra bit men det är ändå en bit kvar att gå. 

Min kurator har sagt att gråta är inget täcken på svaghet utan ett täcken på att man vill be om någons hjälp, visa att det inte är så bra och han har sagt att gråta gör en bara starkare och nu efter nån månad har jag börjat inse att han faktiskt har rätt. Med tårar av lycka skriver jag det här för jag är så jävla stolt över mig själv och det kan ingen annan ta ifrån mig. ♥