Vet inte vad jag ska göra längre.. Orkar inte fälla fler tårar, orkar inte spela mitt spel i skolan, orkar ingenting längre. Vem är jag? Och kommer jag nånsin bli frisk, för det ses ju som en sjukdom när man mår så här.. Varför finns det inget pencilin mot det här eller någon annan medicin?

Jag vill inte vara själv längre för då börjar tankarna snurra och tårarna kommer. Jag önskar verkligen att jag kunde göra allt ogjort men det kan jag inte o det får jag leva med.. Om jag kunde så skulle jag göra så du fanns kvar i mitt liv farmor, fina syster skulle göra så det som drabbade dig aldrig skulle hänt.
Pappa jag skulle göra vad som helst att dom som misshandla dig aldrig hade fötts. Bästa storebror skulle verkligen göra vad som helst för att du inte skulle få den hemska sjukdomen som förstörde så mycket för både dig och familjen. Och morfar din cancer skulle inte få bygga bo i din kropp, du var hjälten i mitt liv när allt annat varit tufft så fanns du där, när jag sen stod på den där kanten och vänta på ett besked, var det dåligt skulle jag ramla över men tur var beskedet bra och jag tog sagta små steg in mot det trygga. Listan kan göras så lång.

Jag går alltid med en klump i magen och väntar på när nästa grej ska dyka upp, vem är det då? Och vad kommer hända? Dom tankarna ska inte få finnas längre, allt blir bra och inget mer kommer hända på ett tag.

Min familj består inte bara av mamma, papp syster och bror utan hela släkten är min familj, och utav alla så är 10 stycken dom personer jag hållit på att mista. Får släkt har haft tur i oturen och jag gläds av att alla finns kvar förutom farmor då, jag menar alla skulle kunnat varit borta för gott. Men ändå så sitter allt kvar och får mig att känna mig så liten och så kraftlös. Jag kämpar för att bli bra, min släkt svek inte mig, och då sviker inte jag dom. ❤