Under 12 år har jag levt i helvetet själv, gång på gång blivit undanknuffad eller bortglömd.. aldrig riktigt blivit sedd eller hörd! Inget jag klandar mina föräldrar för, dom var ju tvugna att göra det så mina två syskon skulle få fortsätta sina liv. 12 år då jag alltid stått på mina egna ben, tagit stort ansvar och vuxit till mig som människa, jag erkänner jag har ramlat omkull många gånger men jag har direkt efter tagit mig upp igen och alltid haft mitt huvud högt, litat på alla i min omgivning men mest av allt, jag litade på mig själv vågade tro att allt kommer bli bra tillslut. 
Jag har kommit långt men jag har så mycket kvar i mitt liv, saker jag vill göra, uppleva ja allt det där. Jag har klarat mig igenom grundskolan och mellanstadiet, nu är jag inne på mitt andra år i gymnasiet och jag ska klara det sista året också. Jag har aldrig rört en droppe alkohol eller aldrig någonsin rökt en enda cigarett. Det jag tänker är att om jag varit nykter i 18 år kan jag lika gärna vara det i 18 år till. Tro mig det är svårt att våga visa att man är stolt över sig själv.. det är nog en av det värsta sakerna som finns... haha men ibland måste man för att orka fortsätta. Men helt ärligt är jag stolt över mig själv och jag vet innerst inne kommer jag lyckas med mycket. Mitt liv är inte slut än det har precis börjat! Det kommer komma nya hinder men man få ta det då och inte tänka på sånna saker nu, lev i nuet för det är den tiden som är viktigast.