För ett år sen var jag nog den lyckligaste flickan på hela jorden, jag hade allt jag någonsin önskat mig, en kille som förstod mig, älskade mig och respekterade den jag var. Nu när jag sitter här och blickar tillbaka undrar jag vad det var som gick fel... Jag hoppas jag kommer få svar.

Jag hade kommit så långt, den lång vägen hem var snart slut men på något sätt hamnade jag i början av vägen igen! Varför? Varför sa du det där? Jag har gråtit ända sen dess... Sömnlösa nätter, dagar spenderas i gråt och jag står helt själv, vilsen och rädd. Jag kan inte vara utan dig, jag kommer inte kunna gå vidare igen, du låter mig gå igenom den smärtan jag gjorde för 5 månader sen... Som om en gång inte räckte?...

Jag blev rädd, osäker för du tog avstånd från mig utan att berätta varför? Jag tog ett hårdare grepp för jag ville inte förlora dig.. Men jag gjorde det ändå. Jag vet att jag fuckade upp allt och jag gråter fortfarande för det. Hur ska jag kunna släppa allt? Mina känslor sitter kvar och det kommer dom nog alltid o göra. Har inget mer att skriva, bryter ihop ännu en gång, skakar och hulkar, rädd som ett as! Kudden blir helt blöt och jag tappar kontrollen.