Om en vecka ska jag stå ansikte mot ansikte med dig igen, det har jag inte gjort sen i november... Jag är rädd så in åt helvete, jag är rädd för dina svar du kommer ge mig. Ända sen du försvann ur mitt liv har jag gråtit, vissa dagar mer än andra!

Den smärtan jag genomgår går inte att beskriva, du var det bästa jag någonsin haft, du gjorde mig till en människa igen och fick upp mig från botten. Du räddade mer än vad jag trodde var möjligt.

Att se dig gå iväg och veta att man kanske aldrig kommer få känna hans armar runt en, eller vad som helst. Jag tror inte du kommer förstå det här och jag klandrar dig inte. När jag började komma upp till ytan igen, när jag kunde stå på egna ben, när jag inte fällde så många tårar skriver du och säger att jag fortfarande betyder något för dig, vad förväntade du dig? Att jag skulle ignorera och inte bry mig? Så var det inte jag började hoppas, se saker och började tro att den här sommaren skulle bli lika perfekt som den förra, nu vet jag inte vad som händer... Men jag kommer aldrig sluta kämpa för att få dig igen, jag saknar dig, hela tiden! Varje dag finns du i mina tankar...

Snälla älskade du, få mig inte till botten igen, jag vet inte vad jag gör då! Jag kommer inte klara det. Glöm heller aldrig bort att jag fortfarande älskar dig.