Jag är lycklig, jag är kär, jag mår bra och kan inte önska mig bättre än det här.

Men även fast allt är bra så kommer tårarna och jag känner mig sjukt ensam, otröstlig och som en börda, jag vet inte varför men det känns bara så.

Jag har mina svackor, mina stunder när allt är svart och dom stunderna jag gråter tills man nästan kan krama ur kudden från alla miljontals tårar...
Jag är komplicerad, humör som inte alltid är stabilt, gråter ibland och får en oro känsla i kroppen.

Jag har varit trasig i 13 år... Enda sen jag fyllde fem har jag hoppat mellan glad ledsen och arg, aldrig kunnat ta kontroll över alla situationer som uppstått utan jag har alltid fått stå på sidan om allting och klarat mig själv.

Redan som 8 år började jag klara mig själv, åtta år? Det är ingen ålder... Jag var fortfarande barn och vad visste jag om ansvar?

Oftast så ler jag, skrattar och är glad, det är så jag vill vara, jag vill sprida lycka, kärlek, harmoni, lugn och humor, speciellt till min familj, vänner och min underbart fina pojkvän som jag inte skulle klara mig en dag utan.

Jag försöker att inte tänka tillbaka så mycket på dom här 13 åren som har gått, utan jag försöker blicka framåt, se positivt och hålla mig flytande.
Livet är underbart, livet har sina mörka stunder, men det handlar om att kunna kämpa sig igenom dom tillsammans med sina närstående och som jag med min pojkvän för ensam är inte stark.