Jag vet att jag kan vara jobbig.. Jag bryr mig för mycket och jag har en känsla av att alltid vilja ha alla jag känner nära! 

Jag blir orolig när mina vänner inte svarar bara för att jag är så jävla rädd för att förlora dom, jag har varit nära på att mista halva min familj och rädslan av att nästan förlora någon är det mest smärtsammaste någon människa kan gå igenom! 

Om jag ska vara ärlig är jag alltid rädd.. Rädd för att göra fel och rädd för att misslyckas! 

Jag har aldrig förstora förväntningar på saker eftersom min barndom blev min största mardröm som jag aldrig kommer kunna bli fri ifrån, lovade saker sprack och jag fick alltid sköta mig själv. 

Min familj och vänner är det dyrbaraste jag har, alla dom är min nya trygghet och jag vill bevara den tryggheten så länge det går därför är jag som jag är..