Ugglor
Är det något djur jag verkligen älskar och tycker är så mäktiga så är det ugglor, jag har ugglor överallt känns det som... Haha på prydnadskuddarna, alla örhängen, halsband och armband, jag har tryck med dom på kläder och väskor, imprincip överallt.
Vackra underbara fågel, så fin och mäktig att man blir tårögd.
Dom är så vackra och helt gudomliga, vill själv ha en uggla som Harry Potter har, hur fint skulle inte det vara?
Åh ler varje gång jag ser en bild på dom, speciellt när jag var på Skansen i somras och lyckades för en gångs skull lyckas se dom, då gick mina mungipor från ena örat till det andra haha!
Men som den här bilden, så himla fin, tänk att få ha en sån ❤️ är nerkärad och längtar tills jag äntligen får placera en uggla på min överarm!! Den som ger mig en uggla kommer jag sälja min själ till typ haha, nej vadå desperat... Haha
Det där med att välja ny profilbild...
Tankar
När man känner sig ful, äcklig, misslyckad och att man är som en börda på folks axlar är vidrig.. Brukar inte få den känslan så ofta längre men när jag väl får den slår den hårdare än någonsin.
Jag har aldrig varit tjejen med självrespekt eller ett högt självförtroende, jag har alltid varit missnöjd med mig själv, aldrig riktigt trott på mig själv och inprincip hatat mig själv totalt...
Lyssnat på folks ord om att jag är fet,
ful, missär, oönskad, Smutsig, skarrig, alla ord började bli min vardag och tillslut så stod man där med noll självrespekt och trodde på vartenda litet ord som kom från främlingars munnar.
Med åren som gått så har jag dagligen jobbat med mig själv och för varje dag som går blir det en liten förbättring,
Men jag kommer alltid vara flickan med tusentals oläkta ärr på insidan.
Nej jag är inte perfekt, jag har mina brister, Jag kan vara väldigt vulgär i mina ord, kaxig och "tuff" men egentligen är jag hon som kan gråta sig själv till sömns fast än hennes underbart fina och omtänksamma kille ligger bredvid och sover. Hon som kan låsa in sig själv på toaletten och försöker andas igenom sina ångest attacker, eller hon som går igenom långa jobbiga dagar mer gråten i halsen och blanka ögon men ändå lyckas tvinga fram ett leende så folk tror att allt är bra, ja hon finns men hon kommer sällan på besök vilket jag är riktigt glad och stolt över, jag har själv lyckats träna och tränga bort den olyckliga och deprimerade Angelica. Hon kommer som sagt på besök men när hon kommer har jag så mycket lättare att kontrollera henne än vad jag hade förut.
Jag ler ofta, får folk och skratta, skrattar själv för det är den Angelica jag är och som jag alltid vill vara, ja jag är osäker men det ska inte hindra mig från den person jag är född till att vara, att le och skratta är det bästa jag vet, sen när dessa kvällar kommer och livet går emot och stegen och andetagen blir tunga tänker jag på något som gör mig lycklig, tänker positivt och på hur långt jag kommit och tänker aldrig någonsin låta mig själv hamna så långt under marken igen som jag än gång var. Aldrig
