Jag har aldrig varit tjejen med självrespekt eller ett högt självförtroende, jag har alltid varit missnöjd med mig själv, aldrig riktigt trott på mig själv och inprincip hatat mig själv totalt... 

Lyssnat på folks ord om att jag är fet, 

Nej jag är inte perfekt, jag har mina brister, Jag kan vara väldigt vulgär i mina ord, kaxig och "tuff" men egentligen är jag hon som kan gråta sig själv till sömns fast än hennes underbart fina och omtänksamma kille ligger bredvid och sover. Hon som kan låsa in sig själv på toaletten och försöker andas igenom sina ångest attacker, eller hon som går igenom långa jobbiga dagar mer gråten i halsen och blanka ögon men ändå lyckas tvinga fram ett leende så folk tror att allt är bra, ja hon finns men hon kommer sällan på besök vilket jag är riktigt glad och stolt över, jag har själv lyckats träna och tränga bort den olyckliga och deprimerade Angelica. Hon kommer som sagt på besök men när hon kommer har jag så mycket lättare att kontrollera henne än vad jag hade förut. 

Jag ler ofta, får folk och skratta, skrattar själv för det är den Angelica jag är och som jag alltid vill vara, ja jag är osäker men det ska inte hindra mig från den person jag är född till att vara, att le och skratta är det bästa jag vet, sen när dessa kvällar kommer och livet går emot och stegen och andetagen blir tunga tänker jag på något som gör mig lycklig, tänker positivt och på hur långt jag kommit och tänker aldrig någonsin låta mig själv hamna så långt under marken igen som jag än gång var. Aldrig