alla kan
Nu när jag sitter här denna lördagskväll med en lätt förkylning och fyller mitt sinne med musik kan jag inte låta bli att tänka på alla motgångar som jag drabbats av i mitt 20 åriga liv. Varför skulle just de personer som JAG håller närmast hjärtat drabbas av så hemska sjukdomar som dom gjorde? Varför kunde inte vi få leva ett liv fritt från ångest, oro och rädlsa?
Jag är sååå inte troende för om det nu skulle finnas en gud.. Varför låter han då oskyldiga människor få stå öga mot öga med döden? Varför låter han hemska sjukdomar få bygga bo i oskyldiga kroppar? Och varför låter han drogerna bli en oskyldig människas bästa vän? Jag tror inte ett piss på att han finns för annars hade inte individer behövt mista vänner och familj.
Jag kan erkänna, jag har inte alltid mått tipp topp, utan helt ärligt har jag under hela min barndom varit rätt så trasig, slängts runt bland släktingar och vänner, barndomen blev inte så ljus och lycklig som den borde varit, men den har också gjort mig till mig. Jag gick dag in och dag ut med ett invant påklistrat leende som alla trodde på och som jag själv till sist började tro på. Det har verkligen inte varit lätt, vissa dagar tuffare än andra, Men hur reagerar man när man på nästan bara några år förlorar allt man någonsin älskat? Jo man slutar känna och förändras.
Jag är sååå inte troende för om det nu skulle finnas en gud.. Varför låter han då oskyldiga människor få stå öga mot öga med döden? Varför låter han hemska sjukdomar få bygga bo i oskyldiga kroppar? Och varför låter han drogerna bli en oskyldig människas bästa vän? Jag tror inte ett piss på att han finns för annars hade inte individer behövt mista vänner och familj.
Jag kan erkänna, jag har inte alltid mått tipp topp, utan helt ärligt har jag under hela min barndom varit rätt så trasig, slängts runt bland släktingar och vänner, barndomen blev inte så ljus och lycklig som den borde varit, men den har också gjort mig till mig. Jag gick dag in och dag ut med ett invant påklistrat leende som alla trodde på och som jag själv till sist började tro på. Det har verkligen inte varit lätt, vissa dagar tuffare än andra, Men hur reagerar man när man på nästan bara några år förlorar allt man någonsin älskat? Jo man slutar känna och förändras.
Nej jag har aldrig dragit ut halv 1 en lördags natt när mina föräldrar gått och lagt sig för att kunna dricka mig redlöst full, jag har aldrig stått och ljugit mina föräldrar rakt upp i ansiktet, Jag har aldrig stått vid en vägkorsning och gråtit för jag inte hittat hem. Ja jag sitter hellre hemma med min älskade familj som jag sååå många gånger varit nära på att förlora än att gå på någon sjuk jävla fest och supa skallen av mig. JAG valde att förändras till något bättre, Ett val som jag är oerhört stolt över, därför jag än idag lever mitt liv som nykterist och det gör jag enbart för min egen skull.
Idag har jag lärt mig att leva med mitt förflutna, jag kommer ALDRIG någonsin kunna accpetera det.. men som sagt jag har lärt mig leva med det, för min egen skull. Jag är också så evigt tacksam att min bror, syster, morfar, morbror, farbror & pappa lever, att dom faktiskt skrattar vid min sida och hjälper mig igenom mina mörka dagar.
Det har tagit mig många år att börja älska mig själv, att accpetera att det här är den jag är och kunna vara stolt över det. På ungefär 3 år har jag jobbat med mig själv, och jag är jävligt nöjd med resultatet.
Kommentarer
Trackback
