Jag gjorde den mest lärorika men också mest hemska vistelsen någonsin - jag tog mig modet att besöka birkenau och auschwitz, två ställen med ett täcke av sorg, rädsla, ångest, ilska, och ovetenhet. Man vill inte förstå men ju mer timmarna går desto mer förstår man, desto ledsnare blir man.

När jag gick in i gaskammaren kände jag nästan allt som judarna kände, som om deras rädsla och ångest satte sig i min bröstkorg och jag fick svårare att andas, där stod jag i ett mörkt betong rum där flera kvinnor, män och barn långsamt lidits till dötts. Det var som att jag hörde skriken av smärta och det var svårt att hålla emot tårarna. 

Alla miljontals skor, glasögon, resväskor, kastruller, borstar och den högen av judiskt hår som nazisterna använde för att göra mattor av, dom var människor, precis likadana som nazisterna - samma insida, dom hade två händer, två ögon, en näsa, ett hjärta som pumpade deras blod ut i ådror och vener. Jag blir så jävla ledsen att människor kunde/kan göra så mot andra människor. 

Alla dom här bilderna och historisk kommer föralltid följa med mig, så hemskt men ändå så lärorikt.