Angelica

Hej på er, kände väl lite för att blogga... skumt! Jag har inte varit hemma sen i torsdags för då åkte jag till min kusin lina och spenderade 24 timmar med henne vilket jag uppskattar riktigt mycket och sen i fredags drog jag till min faster i Enköping! Firade påsk och bara tog det lugnt och spenderade mycket tid med mina små kusiner. Jag älskar att åka dit och bara komma bort från precis allt och inte behöva tänka på något. 

Jag kom väl hem för 2 timmar sen och sen dess har jag varit högt motiverad till att inte göra ett skit. Ikväll ska jag doppa jordgubbar i vit smällt choklad och kolla på någon kärleksfilm. 

Har inte så mycket mer att säga/skriva så tänkte avrunda här, uppdaterar väl någon gång när jag har ork... PUSS♥  ( några bilder från dom senaste dagarna) 

Hej på er kompisar. HAH kompisar? aldrig. Okej sluta ta allting så allvarligt. Tänkte berätta att min liv är ganska underbart just nu (om man bortser från vissa saker) jag har godis, cola,chips och energidricka! JELLY? 

Idag har det inte hänt mycket alltså.. haha degat i badkaret kanske 2 timmar med tända ljus + musik och ansiktmask så jävla skönt. Kom upp ur badet för någon timma sen och sen dess har jag hunnit platta mitt hår och ja sen har jag inte hunnit något mer. 
Sista dagen i skolan imorgon också vilket ska bli så skönt med yttligare ett lov. #fuckskolanlikzåm 
Tänkte hämta mitt godis och allt det där och sen slå igång en film. låter som en bra ide tycker jag. 
ha det bra då kompisar. hejdååååå. 

Ja vad ska man skriva då... Jag heter iallafall Angelica och är 17 fyller 18 i juni. Jag är en väldigt öppen person och delar mer än gärna med mig om mina tankar,åsikter och känslor. Många tar mig som en väldigt känslig människa och dom har rätt för det är jag, Minsta lilla kan få mina ögon att fyllas med tårar! 

Jag är ganska stabil i mig själv och jag vet vad jag vill och inte vill, Jag är vad folk kallar maskrosbarn för min uppväxt har varit ett helvete. Men det ligger i det förflutna så finns det ändå delar som kan ta mig ner ibland. 
Jag är nykterist och aldrig rört en droppe alkohol och det tänker jag faktiskt inte göra heller. Det bästa jag vet är att umgås med min familj och vänner, hjälpa mina med-människor! Också sen när någon ber om min hjälp för att dom mår dåligt och min hjälp sen hjälper, den lyckan är obeskrivlig. Finns inte så mycket mer att säga faktiskt.. men där har ni en liten presentation om mig själv. 

Sommaren 2012 var jag tillsammans med en kille som bodde ute på muskö, en av hans vänner var tillsammans med en tjej som jag för första gången träffade på bussen till muskö. Vi klickade då och bara pratade om allt, bussresan som tar 30 minuter gick på kanske 5, eller det kändes så iallafall. Några dagar senare addar hon mig på facebook och vi började prata där, pratade om allt och inget och det började växa sig en vänskap. 

Efter några veckor blev det en fika i stan, vi satt i många timmar och pratade om så mycket, öppnade upp oss för varandra och visade vilka vi egentligen var. Då visste jag inte att den tjejen skulle börja betyda så mycket för. Månaderna gick och vi träffades lite då och då. Hon och hennes kille gjorde slut men vi fortsatte våran kontakt ändå. 
Vi började finnas där för varandra och började göra mer saker ihop, tillslut blev hon en stor del av min familj och hon är mycket omtyckt av mina föräldrar. I november försvann min första kärlek och den smärtan var fruktanvärd, då fanns hon där, i allt! Sov hos mig i veckor, såg till att jag mådde bra, grät med mig, skrattade med mig och fick mig att börja komma tillbaka, Vi har gjort ganska mycket tillsammans och växte varandra närmare. 
Hon är min absolut bästa vän och jag ska göra allt för att få behålla henne så. Utan dig vännen skulle jag inte orka kämpa så som jag gör.

Ylva du ska veta att det smärtar att vi inte ses alls lika ofta, du ska också veta att jag mår dåligt över att ha hållit dig ute ett tag, jag har inte alls mått bra och istället för att berätta har jag döljt det och jag ångrar mig verkligen. Jag vill få tillbaka det gamla, du det alltid var du och jag! Jag vet att det kommer! Saknar din krabbdans och alla mysiga bad med dig, alla långa pratstunder och alla skrattanfall. På sån kort tid började du betyda mer för mig än vad jag trodde var möjligt. Jag vet att du inte har det lätt och jag ska göra allt för att få dig att försöka må bättre, jag vill finnas där precis lika mycket som du funnits här för mig. 

Jag är ärlig i mina ord och jag skulle inte klara mig utan dig hjärtat! Du är bäst och jag älskar dig oändligt mycket finaste du!!! ♥ 

Jag är besviken på dagens samhälle. Att man inte accepterar folk för hur dom är eller ser ut. Har man annorlunda hårfärg, kommer från ett annat land eller kanske är homosexuell är man i mångas ögon mindre värd. Ska man inte ha rätt våga vara hur och se ut som man vill? Hur roligt hade det egentligen varit om alla skulle se och tycka exakt likadant?

Jag tror att alla någon gång har velat vara på ett visst sätt eller köpa något speciellt klädesplagg men sedan ångrat sig för att de är oroliga för hur andra människor i sin omgivning ska reagera.  Det finns många som inte accepterar när man inte ser ”normal” ut, alltså ser ut som alla andra. Har du ovanlig hårfärg eller ovanliga kläder blir du kanske helt plötsligt behandlad som en outsider, även om du är samma människa som förut, en helt vanlig människa under det yttre.  

Att folk inte vågar sticka ut och stå för sina egna åsikter är väldigt sorgligt. De anpassar sig efter hur de tror att andra vill att de ska vara för att bli accepterade. Det vinner de ingenting på, i längden. Jag tror bara att de blir allt mer osäkra på vem de egentligen är. Man måste våga testa sig fram och för att komma på vem man egentligen är och hur man ska vara/se ut för att trivas med sig själv.

Allt handlar om att våga. Man ska våga vara sig själv och våga stå för sina egna åsikter. Man måste sluta upp att jämföra sig med andra och se på sig själv istället, vara stolt över sig själv. För alla är vi olika och det är så vi är gjorda, för som sagt.. hur roligt hade det egentligen varit om alla skulle se och tycka exakt likadant? VÅGA VARA DIG SJÄLV! 

Hejsan! Ville bara kom in här och klaga på att jag blivit förkyld och mitt liv suger dolme just nu... gud varför just mig? Jag har aldrig syndat! fuck honom han finns ändå inte... 

Kom hem för någon timme sen och jag har sen dess inte gjort ett piss.. eller druckit cola men det räknas väl inte. Lat? Nej bara högt motiverad till att inte göra ett skit. Idag händer inte mycket, jag ska sitta barnvakt med Emma och trycka i mig glass men först ska jag på middag hos min broder! 

Tänkte skriva en cool sak men kom inte på något så tänkte dö nu, hörs sen när jag kommit to hell likzåm. bye 

Världens mysigaste låt, lyssnar ni så kommer ni absolut inte ångra er!! Den har gått på repeat hela dagen haha! ÅH UNDERBAR! ♥ 

Det är så konstigt att alla dagar kan vara så olika.. igår var det en bra dag, allt var positivt jag var positiv men idag är det helt tvärtom.. Vill bara slänga mig ner och gråta tills det inte finns något kvar, jag vill skrika mig hes och slå mina händer blodiga... men det gör jag inte för att allt det jag nyss skrev sker inom mig. 

Jag vet att det finns människor som har det dubbelt så svårare än vad jag har, gått igenom jobbigare saker än vad jag har men jag vet ändå hur det känns när någon man verkligen älskar förändras på bara någon vecka.. blir helt annorlunda och börjar bete sig konstigt, jag vet hur det känns att förlora någon man älskar, jag vet hur det känns att se någon viktig person tyna bort på ett sjukhus, hur den rädslan bara växer och hur klumpen man har blir större för varje minut. Tankarna som far i huvet konstant och jag vet hur det känns att få ett brustet hjärta, hur den sorgen är helt olik från den andra sorgen. 

Jag vet känslan av att känna sig som den minsta personen i hela världen, att man känner sig så fruktansvärt svag och som att ingenting kommer bli bra... att man lika gärna kan ge upp, men det är inte så! Varje individ är stark på sitt eget sätt, jag har alltid fått tagit eget ansvar, jag har fått växa upp fort i ung ålder för att ens kunna klara mig. Jag är stark på mitt sätt, jag gör saker som håller mig stark och så är det för en annan människa också. Jag har haft känslan av att bara vilja försvinna och vissa nätter som är som jobbigast hoppas jag att jag aldrig kommer vakna morgonen efter att min tid är slut, Det är bara tankar kanske en liten vilja men jag vet innerst inne att jag skulle aldrig klara av att såra min underbara familj på det sättet. 

Alla har sina stunder då livet inte är värt något, att allt skulle bli bra om man bara dog, man skulle slippa all ångest, all oro, all stress och allt som tynger ner en, jag är glad att jag fortsatt kämpa när mitt liv varit svart! jag kämpade mig mot ljuset och jag klarade det visst att vissa dagar är lite mörkare än vissa andra men jag har lärt mig att leva med det! Att det kommer komma dagar då man bara vill lägga sig under täcket och inte prata med någon men sen finns det dagar där man verkligen vill visa världen vilken fantastisk människa man egentligen är, man vill sprida sin positiva energi och vara den spralliga tjejen. 

Sen att vi lever i den värld vi lever i.. så massa fördomar, mobbning, sexuella trakaserier, listan kan göras lång.. Det är fel på mänskligheten! Man läser varje dag att en till har hoppat framför ett tåg eller att någon begått självmord på annat sätt! Ska det verkligen vara så? oftast när en annan människa mår dåligt ska man väl hjälpa den personen? Få den att se något positivt att det finns en chans för den personen att lyckas och att just den personen är viktig för många andra? Istället för att göra det samlas man runt personen säger fula ord, kränker ner den, spottar,slår och sparkar på den? Alla individer gör fel/misstag för ingen är perfekt och ingen kommer aldrig kunna bli perfekt. Mitt sätt att fly från den här hemska världen är att lyssna på musik, musiken tar mig igenom mycket, jag hamnar i min egen värld där allt är bra, där inga idioter finns bara en själv. Man ser den andra världen men man hör inget och man tar inte del av det som händer där. 

Jag har många att tacka till varför jag står där jag står idag, utan dom skulle jag nog också varit en av dom som tagit sitt liv... Men nu står jag här 12 år senare och mår relativt bra, Mamma,mormor,morfar,mina syskon, farfar,morfar,pappa, alla mina vänner, vänner som jag nu inte umgås med, kusiner,moster,faster,farbror, till och med farmor, henne jag levt för! Utan er skulle mitt liv varit avslutat för länge sen och jag kommer aldrig kunna tacka er tillräckligt. 

Livet har sina motgångar, men man måste kämpa sig förbi dom, livet är värdefullt och man ska leva det till fullo. Göra galna saker, prova nya saker, vara spontan och trygg då kommer man komma långt. Jag har alltid varit innåtdragen men nu ska jag sluta vara det, jag ska börja leva det liv jag alltid velat. Allt ordnar sig tillslut och det kommer det alltid att göra. 

Hej! Satte nyss ner min rumpa i sängen och här tänker jag sitta tills jag ska sova, fan vad skönt jag sitter just nu men jag vet att om 5 minuter måste jag byta för då kommer jag sitta obehagligt... #fucklife. 
Idag har det varit en rolig dag faktiskt, kort skoldag vilket jag uppskatta mer än vad kristna uppskattar jesus. 
Sen vart det renovering tillsammans med pappa och du jävlar vad jobbigt det var att hacka bort stengolv... hahahahah höll på att avlida totalt. 

Min babe Emma kom till mig också så vi pratade, sjöng, spelade in videos som vi alltid gjorde förut HAH GAAAAY. Vi åt pizza och tjockade oss lite hihi men sånt får man göra ibland! Jag följde henne nyss till centrum för att vara riktig bror liksåååååm. Tänkte nu dra en snabb runk och sen springa till duschen efter duschen blir det en till runk och sen sleeeepytime. 

Jag får se om jag är cool och bloggar sen men jag tror fan inte det.. är för lat! MEN JAG VILL VARA DET! OK? 
Okej vad bra att ni accepterar det. Men nu tänkte jag gitta, PÖSS 

1995 föddes en liten flicka, det tragiska med födseln var att flickan var döfödd. Läkarna gjorde allt för att få igång den lilla flickan och dom lyckades. Efter många timmar fick flickan återförenas med sina föräldrar och syskon, människor hon aldrig mött men den kärleken som fanns mellan dom var stark, riktigt stark. Flickan växte sig stor, fick mycket kärlek och uppmärksamhet och det var början på en trygg barndom men den trygga barndomen fick sig snart ett slut. 
När flickan fyllde fem så försvann en person ur hennes liv, en människa hon älskade enormt mycket... hennes egna farmor fick tillbaka sina vingar och flög sin väg, men vad visste en liten flicka om döden? Hur skulle en liten flicka förstå vad som hänt? Så hennes föräldrar bestämde sig för att inte hon skulle få vara med på begravningen. Något som idag sitter djupt i den lilla flickan, varför fick inte hon tillåtelsen att få säga hejdå till sin egen farmor? Det sista farvälet. Tiden var tuff, någon saknades ju! Såren började läka hos alla i familjen, det fortsatte på som vanligt och flickan trodde att hennes trygga barndom skulle komma tillbaka, men hon hade fel. 

2003 när flickan var åtta år gammal började hennes storasyster bete sig konstigt. Vad hände med henne? Vart var den storasystern som alltid ville flickans bästa? Flickan fattade inte alls vad som var fel, men hon förstod att något inte var som det brukade. Familjen tärdes ner och storasytern försvann hemifrån och var borta konstant, flickans mamma var hysterisk hela tiden, grät konstant och var sur konstant, flickans pappa var som han brukade, glad och sprallig men han döljde något för henne och hennes storebror. Flickan förstod ännu en gång att hennes trygga barndom var ett avslutat kapitel, hon kommer aldrig känna sig trygg om det skulle fortsätta på det här sättet. Flickans storebror blev hennes räddning, han tog hand om henne, lagade maten, såg till att hon kom iväg tiill skolan, att hon duschade, gjorde sina läxor och han försökte göra henne trygg, flickans storebror var då 11 år. Storebrorn blev hennes förebild och hjälte för vad hade hon gjort utan honom? Efter många års oro fick flickan tillslut veta vad som var fel på hennes storasyster... Hon satt fast i ett järngrepp av alkohol och droger, där hon varit nära på att mista sitt liv så många gånger men det visste inte flickan om. Flickan hade fått tagit mycket stryk men hon stod stark och försökte kämpa för sin egen skull för det hade hennes storebror lärt henne. Storasystern tog tag i sina problem och kämpade för att bli fri och för att få återförenas med hennes familj. Flickan fick tillbaka hoppet om att hennes trygghet skulle komma tillbaka men tror ni hon fick det? nej det fick hon inte. 
2006 får flickans mamma ett samtal från ett sjukhus i borås, hennes pappa hade varit där och jobba under en veckas tid. Mamma blev chockad att få ett samtal från ett sjukhus. Dom på sjukhuset berättade att hennes pappa hade åkt in akut efter en rejäl misshandel som kunde ta hans liv, mamman brast ut i tårar och flickan förstod att nu var det yttligare något som hade hänt, magen vände sig ut och in på henne och hon sprang direkt in tills sin brors famn, hennes enda trygghet. Hennes pappa kämpade, han visste att han hade en familj som behövde honom och han kunde inte följa med sin mamma, inte nu för det var inte hans tid än. Efter några dagars väntan kom hennes älskade pappa hem. helt sönderslagen och inte alls lik sig själv. Han kramade ingen i familjen utan gick direkt in i sitt sovrum där han sen spenderade all sin tid, han gick inte ut, han åt knappt och dom såg att han inte mådde bra. Han sa att han skämdes och ville inte visa sig sådär framför sina barn. Hennes pappa återställde sig och kom tillbaka till sitt vanliga jag, flickan hade slutat hoppats på att få en trygg barndom för hon visste att det inte skulle bli så, hon var endå 11 år nu. 
2008 blev hennes storebror sjuk, det var på våren. familjen trodde han hade åkt på vanliga influensan men det visade sig vara fel, riktigt fel. Hennes mamma tog med sig storebror till vårdcentralen för att ta prover, dom fick inte fram något tills dom kollade hans sänka, en normal sänka skulle ligga på 20 men hennes brors var för hög att dom inte kunde mäta den nere på vårdcentralen så det blev en akut ambulans till sös, hennes storebror var inte medveten om vad som hände, han hade för hög feber för att förstå. Sänkan dom tog på honom slog i taket den låg på 320. Från sös fick dom en akut transport till Huddinge sjukhus där han direkt lades in på isolering. Många prover togs och det var en hemsk tid, flickans enda trygghet, hennes föebild och hjälte? Hon kunde förlora honom vilken sekund som helst... Hon visste att hon inte skulle klara av något utan honom för det var han som lärt henne allt hon kan. Det var en lång väntan men tillslut fick dom fram en diagnos, en diagnos man knappt visste något om... Svår aplastisk anemi. Vad är det frågade flickan, det är en sjukdom som gör så att benmärgen dör och då slutar vita blodkroppar, röda blodkroppar och trombosyter produceras. Man har inget imunförsvar och minsta förkylningen kunde han dö av. När flickan fick höra dom orden slocknade allt, hon skulle inte klara sig utan honom. Och utan behandling är det 100% dödlighet. Flickan fick inte se sin bror på många månader och hennes föräldrar hade inte tid med att kunna ta hand om henne heller så hon fick bo med sin morfar, han blev hennes nya trygghet och hon öppnade sig helt för honom. Hon firade sin födelsedag med honom och han ställde upp hela tiden. En dag fick flickan se sin storebror, nej han var inte död, han kämpade för sitt liv och flickan visste att han inte skulle ge upp, flickan och hennes storasyster fick ta blodprov, se om deras benmärg matchade sin brors,  flickan matchade inte alls men storasystern och storebrorn var identiska så flickans storasyster donerade 2 liter benmärg, den benmärgen gjorde deras bror frisk, han kämpade på och han slutade aldrig tro på sig själv, han brottade med sjukdomen och han vann matchen. Han blev frisk. Det ögonblicket när flickan såg hans förbättring, den var oslagbar, hennes förebild förblev hennes förebild. Allt började bli bra, flickan stod stark och kämpade på med alla känslor, trodde hon iallafall. 
2009 insjuknade flickan morfar i cancer, flickan blev återigen nerknuffad till botten men kämpade sig sakta upp. Hennes enda tanke var att varför ska alla hon älskar drabbas av något hemskt? Varför kan det inte bara få leva ett liv utan en massa problem och sjukdomar? Varför kan inte hon få en trygg barndom som alla andra barn? Många frågor men frågor hon aldrig skulle få svar på. Hennes morfar slutade inte heller att kämpa, han blev också frisk, flickan förstod att hennes familj bär änglavakt. Så många år av sorg och hemska minnen så står flickan kvar med båda fötterna på jorden. Hon har varit när på att ge upp så många gånger men ändå fortsatt att kämpa sig vidare, hon har tagit mycket stryk och hon blev deprimerad, pratade med en kurator och fick ordning på sina känslor,minnen och bilder, hon kämpade sig ur det också och hon vet att nu kan hon klara vad som helst. Men hade inget av det hänt hade hon inte varit den hon är idag. Flickan är stolt över sig själv, jag vet det för den flickan jag pratat om, det är jag.